Funktionshinder & psykisk ohälsa

Jag tänker på K varje dag. Lite extra just nu kring jul. Han avskydde julen. Säger till honom att äntligen slipper du julen K.

Han mådde inte bra i själen. Psykisk ohälsa kan man säga. Varför är det så konstigt för andra just det ordet? Rädsla? Igenkänning? Feghet? Brist på empati?

Funktionshinder. Fysiska som psykiska. Det skrämmer också folk.

Min ADD diagnos fick jag tidigt så jag har under åren fått min del av reaktioner kring det.
Dom flesta skulle tappa hakan om de hade hört vad jag fått för kommentarer.

Men jag har klarat mig bra. Tack vare min mamma. Hon har peppat, utmanat, och sett mina starka sidor och väglett mig till att utnyttja dom. Älskat mig.

Jag har under några år gått i KBT. Det tycker jag är toppen! En sak som jag har tänkt på mycket är ödmjukhet.

Nu när jag har gått dit och haft Edith med mig så har det varit lite klydd hur jag ska komma upp dit.
För jag är livrädd för att åka hiss.
Nån gång har någon som jobbat där åkt med mig i hissen. En gång så hjälpte en kille mig upp för trapporna som också skulle till samma ställe. Sist åkte en tjej med mig. Åter igen någon som också skulle till samma ställe. När vi kom upp så tackade jag och berättade att jag hade sån fobi för att åka hiss. Då säger hon, vi har alla våra fobier. Tror ni någon annan hade sagt så?

Det var en sån självklarhet för dom personerna som hjälpte mig. Den ödmjukheten jag har stött på där under de få gångerna jag varit där har jag inte stött på nån annanstans.

Vet ni, jag är glad för min diagnos. Den har format mig till en ödmjuk människa. Jag tror helt uppriktigt man blir ödmjuk om man har ett funktionshinder, psykisk ohälsa eller har någon i sin närhet som har/haft det.

Man får förståelse. Empati.

Jag ser det inte som en negativ sak om Edith vill umgås med folk som mår dåligt (så länge det inte är en fara för henne såklart) eller har ett funktionshinder som gör att dom sticker ut från mängden. Det smittar inte förstår ni.

Jag hoppas min innerliga ödmjukhet  inför andra människor och deras olikheter smittar av sig på min dotter. Jag ska göra mitt bästa.

Om alla hade varit mer ödmjuka så hade det kanske varit en lite mer förstående omgivning och en bättre värld.

Detta är tillägnat till alla mammor som är oroliga för sina barn. Var inte det. Se olikheten som en gåva.
Alla barn och är speciella (och vuxna). Det är inte din uppgift att visa det.
Det är omgivningens uppgift att se det.