Empati hos små barn

Edith har kommit på det roliga. Att lägga i och ut saker i något och att kasta ner saker på golvet när hon sitter i sin stol.
Just att kasta ner saker från stolen har hon gjort innan men nu gör hon det medvetet och verkar förstå vad som händer när hon gör det.

Så roligt att upptäcka!

I dag har Christoffer börjat jobba. Shit, det gick sjukt snabbt! Jul och Nyår bara flög förbi.
Skönt att det blir en mjukstart vecka.

Nu ska ju jag och Edith hitta våra egna rutiner igen. Man anpassar sig snabbt efter varandra.

I dag tänkte vi bege oss till Coop. Jag har sett en fin matta där till Ediths rum. Men jag är lite kluven för den är inte så myyysig. Det ska ju ändå vara en myspys matta som gör rummet varmt och mysig att sitta och leka på.

Då har jag hittat en på Rusta. Fast den är inte riktigt liika fin som den andra.  MEN...lurvig och mysig. Hmm? Vad hade ni satsat på?
Eller är jag överdriven om att det ska vara myysigt på Ediths rum?

Sen har vi hittat en liten nattlampa som vi ska ha i kontaktuttaget så länge. Så Edith kan börja sova i sitt rum. (Som vi har sagt nu i typ en månad.)

Den här lampan tänkte vi oss. Liten och rosa. Ååååh!!


Nu till en annan sak. Empati hos barn. Det är jag intresserad av. Hittade ett arbete om det och vill visa lite snuttar av det. Så intressant!

När barnet stoppar nappen i något annat barns mun, är detta ett tidigt uttryck på empatisk känsla. Detta visar på att det lilla barnet har grundläggande möjligheter att utveckla en bra/positiv relation till omgivningen.

Det krävs att barnet har upplevt omsorg och medkänsla (empati) i sin uppväxt för att kunna utveckla förmågan hos sig själv.

 Redan vid tio månaders ålder visar barnet oro om någon i närheten av barnet visar sig må dåligt.

(OBS! Mammaskryt! Det gör verkligen Edith.)

Det viktiga är att alla barn på förskolan blir sedda dagligen. (Ursäkta men hur ska det gå med dessa sjukt stora barngrupper?? En Omöjlighet!)

i en småbarnsgrupp kan man ofta se exempel på en hel skala, allt från ”sympatigråten” där barnens ledsna känslor smittar från ett barn till ett annat, till att barnen ser bekymrat på en kompis och hämtar hjälp och till sist att barnen själv försöker att trösta. (Så himla fantastiskt tycker jag!)

Pedagogen är den påverkande förebilden. Vi ska visa att vi är glada att se varandra, vi ska visa att vi bryr oss om varandra och vi ska visa att någon är saknad när personen är frånvarande. Att bli sedd är grundläggande för att kunna se och uppskatta andra. (Fattar ni hur mycket krav jag kommer ha på Ediths kommande förskola?! Haha!)

Ju mer vi vet om våra egna känslor, dvs. ju mer emotionell intelligenta vi är, desto större möjlighet har vi att använda vårt sunda förnuft (kanske gäller mer oss vuxna?) (Hur ska ett barn vara medveten om sina egna känslor i så tidig ålder? Eller kunna uttrycka dom menar jag.)

Mer EQ i förskoleverksamheten säger jag!!