Dåligt bemötande

I går var jag hos en sjuksköterska för att kolla upp blodtryck och lite annat nu när jag tar medicin.

Jag har haft en annan sjuksköterska innan som jag gillade men hon skulle sluta så nu fick jag en ny.
Det var första gången vi träffades i går.
När hon kommer ut i väntrummet så hälsar hon slappt med handen. Med sig har hon en praktikant som jag inte alls blir presenterad för. Inte ens en fråga om det är ok för mig att hon är med.

Snabbt in ett rum tjoff tjoff och sen ta blodtryck direkt. Mitt undertryck var högt som det brukar vara.
När jag frågade henne kring det så avfärdade hon mig direkt.

Hon visste ingenting om mig så förmodligen har hon inte läst min journal. Hon frågade mig saker som hon borde veta och blev nästan sur när jag inte visste det själv.
Håll koll på dina patienter i stället.

Sjukt otrevlig var hon och pratade med mig som om jag vore 14 år.

Eller så tänker hon som många gör, att ha ADHD är lite som att vara bakom flötet.

Vad tråkigt för henne att hon inte är tillräckligt kunnig på sitt jobb så hon måste hävda sig i stället.


Här är i alla fall den underbaraste flickan i världen. Hon är ödmjuk och respekterar alla.
För det visar hennes mamma varje dag.

Fullt upptagen med sin ballong som hon fick av sin farmor på födelsedagen.

Ödmjukhet inför världens största uppgift

Som förälder har man ganska stora krav på sig själv. Man har ju ändå världens största uppgift.
Jag älskar Edith så mycket. Det är ofta jag tänker, usch gjorde jag fel nu? Sen i bland kan jag känna, fan vilken grym morsa jag är! Haha!

Jag tror det är mer vanligt att en mamma ställer högre krav på sig själv. En pappa kan mer balansera mellan att vara sin person och att vara pappa.

Jag gillar författaren Jesper Juul. Han säger att det är viktigt för föräldrar att få vara lite själviska.
Att inleda en mening med jag vill och nu känner jag...osv.

Han skriver att det är bra för ett barn att inte alltid vara i centrum och att få lära sig att mamma och pappa har också behov.

Men det jag tänker på är hur man fördelar det bra? Det kan väl inte vara någon som vet det exakt?

Jag vill ju att Edith ska få hela min uppmärksamhet och kärlek gränslöst men på samma gång vill jag visa att jag måste också få lov att göra saker medans hon väntar.
Och hur gammalt är ett barn när man lär dom detta? Och på ett bra sätt? Jag menar hur lätt är det?!
Att lära den du älskar mest i världen att nä nu har mamma lite behov här. Haha!

Ofta när jag ska tala med någon annan förälder om detta så tittar dom på mig som om jag vore lite koko i bollen. Blir dom kanske rädda för att jag vågar visa min osäkerhet?

En förälder ska ju alltid vara så självsäker. Och det är klart...barnet ska ju känna att ens föräldrar är trygga i det dom gör men jag kan också känna att en förälder som kan säga till andra och till sitt barn, att man inte är perfekt är viktigt. Att man kanske inte alltid har gjort rätt men allt man gör är i tro och hopp att det är det bästa för ens barn.
Bara för du är förälder så betyder det det inte att du alltid har rätt. Jag tycker det är viktigt att visa sitt barn det. Att du som förälder är lyhörd för vad ditt barn kände och känner.
Visa dig ödmjuk i din förälder roll.

Att respektera deras känslor.

Någon reflektion på det?

 24 Oktober 2012. Tänk att det var min lilla flicka som låg där inne. 

  
 

Funktionshinder & psykisk ohälsa

Jag tänker på K varje dag. Lite extra just nu kring jul. Han avskydde julen. Säger till honom att äntligen slipper du julen K.

Han mådde inte bra i själen. Psykisk ohälsa kan man säga. Varför är det så konstigt för andra just det ordet? Rädsla? Igenkänning? Feghet? Brist på empati?

Funktionshinder. Fysiska som psykiska. Det skrämmer också folk.

Min ADD diagnos fick jag tidigt så jag har under åren fått min del av reaktioner kring det.
Dom flesta skulle tappa hakan om de hade hört vad jag fått för kommentarer.

Men jag har klarat mig bra. Tack vare min mamma. Hon har peppat, utmanat, och sett mina starka sidor och väglett mig till att utnyttja dom. Älskat mig.

Jag har under några år gått i KBT. Det tycker jag är toppen! En sak som jag har tänkt på mycket är ödmjukhet.

Nu när jag har gått dit och haft Edith med mig så har det varit lite klydd hur jag ska komma upp dit.
För jag är livrädd för att åka hiss.
Nån gång har någon som jobbat där åkt med mig i hissen. En gång så hjälpte en kille mig upp för trapporna som också skulle till samma ställe. Sist åkte en tjej med mig. Åter igen någon som också skulle till samma ställe. När vi kom upp så tackade jag och berättade att jag hade sån fobi för att åka hiss. Då säger hon, vi har alla våra fobier. Tror ni någon annan hade sagt så?

Det var en sån självklarhet för dom personerna som hjälpte mig. Den ödmjukheten jag har stött på där under de få gångerna jag varit där har jag inte stött på nån annanstans.

Vet ni, jag är glad för min diagnos. Den har format mig till en ödmjuk människa. Jag tror helt uppriktigt man blir ödmjuk om man har ett funktionshinder, psykisk ohälsa eller har någon i sin närhet som har/haft det.

Man får förståelse. Empati.

Jag ser det inte som en negativ sak om Edith vill umgås med folk som mår dåligt (så länge det inte är en fara för henne såklart) eller har ett funktionshinder som gör att dom sticker ut från mängden. Det smittar inte förstår ni.

Jag hoppas min innerliga ödmjukhet  inför andra människor och deras olikheter smittar av sig på min dotter. Jag ska göra mitt bästa.

Om alla hade varit mer ödmjuka så hade det kanske varit en lite mer förstående omgivning och en bättre värld.

Detta är tillägnat till alla mammor som är oroliga för sina barn. Var inte det. Se olikheten som en gåva.
Alla barn och är speciella (och vuxna). Det är inte din uppgift att visa det.
Det är omgivningens uppgift att se det.